I'm Saint and tired, of always being sick and tired.
1912 lämnade det mytomspunna skeppet Titanic Southampton's hamn i en resa mot något större, men för att aldrig komma tillbaka igen.
Exakt hundra år senare (2012) kliver stadens främsta fotbollsklubb, Southampton F.C, upp i Premier League igen efter ett uppehåll på sju år från den engelska fotbollens högsta serie.
Efter 6 år med rak och tydlig kurs har fotbollsklubben Southampton's riktning nu ändrats, där en krasch mot den engelska fotbollens isberg nu ser ut att vänta vid horisonten.
Med endast åtta omgångar kvar i Premier League ligger Southampton en poäng från nedflyttningsplats.
Mauricio Pellegrino är sparkad från sin tjänst som huvudtränare för Southampton.
Meningen var att Argentinaren skulle ersätta den sparkade tränaren Claude Puel för att ta nästa kliv i klubbens utveckling, detta trots att man haft en bra fjolårssäsong.
Ett högt spel och ett uppseendeväckande beslut från The Saints-styrelsen som önskade en mer attraktiv fotboll på planen, snarare än den taktiska och välordnade form som Puel idkat genom tränarkarriären.
Det mesta har gått fel under det första tränaruppdraget i England för den forne Valencia-försvararen Pellegrino, som istället för att förbättre sydkust-lagets status efter fjolårets åttonde placering och final i Ligacupen, nu lyckats dragit ner The Saints i en nedflyttningsstrid.
Mauricio's karriär i Southampton blev en kort och misslyckad senjour.
En tillvaro man trodde var helt otänkbart inför säsongen för klubben som de senaste säsongerna hamnat på en 8:e, 7:e, 6:e och 8:e placering i tabellen, under ledning av Mauricio Pochettino och Ronald Koeman.
Sothampton har i min mening varit en fröjd att följa de senaste åren. Dels för att klubben genom god scouting lyckats värva till sig relativt okända men intressanta spelare som utvecklats till stora namn, men även för den fina fotboll som idkats och förmågan att ta fram egenfostrade talanger från akademin till A-lagstruppen.
Trots att man blivit av med profilerade namn som Sadio Mane, Graziano Pellé, Adam Lallana och Victor Wanyama till andra klubbar genom åren har man oftast lyckats ersätta med nya intressanta spelare - men kortsiktiga lösningar håller inte i längden, därav meningens namn.
Ett stort problem denna säsong har varit att klubben för första gången på åtta år startat säsongen utan den självklare lagkaptenen José Fonte - som under våren 2017 flydde till konkurrenten West Ham genom struliga omständigheter. Därtill ska tilläggas att klubbens bästa spelare, Virgil Van Dijk, även han var otillgänglig under större delen av hösten innan han, likt sin gamle bundsförvant Fonte flydde till en ligakonkurrent.
Klubben stod alltså inför säsongen både direkt och indirekt utan sin lagkapten, sin bästa spelare och med en ny tränare vid rodret. En verklighet som baserats på den kortsiktighet och naivitet som präglat Southampton under åren.
Frågor jag ställer mig inför dessa kommande ödesdigra veckor för Southampton, där klubben riskerar att åka ur Premier League.
- Var det rätt att sparka Claude Puel, trots att klubben befäste en åttonde placering och nådde final i Ligacupen med en kärna av egna produkter?
I Puel hade The Saints en vinnare, med meriter av att vinna franska ligan både som spelare och tränare.
Klubben hade också en ledare i fransmannen som bejakade traditionen att ta fram egna spelare från akademin, vilket man tydligt kunde följa under cupspelet där spelare som McQueen, Reed, Targett, Hesketh, Isgrove och Sims ofta flourerade i startelvan.
Claude Puel blev sparkad trots fina resultat under sin tid i Southampton.
Istället valde Southampton att satsa på Mauricio Pellegrino, som trots en stark säsong med spanska Alavés förra säsongen får ses som en chansning för att hitta "Den nya Pochettino".
Pellegrino har varken spelat underhållande fotboll eller visat tendens för att satsa på de egna produkterna, vilket oavsett resultat får ses som ett misslyckande från styrelsen och Pellegrino's sida.
- Vad är alla spelarförsäljningar värda om inte intäkterna förvaltas bättre?
I omgångar de gångna åren har Southampton sålt av spelare till större klubbar, för att sedan köpa in nya ersättare och så har karusellen fortgått och resultaten har upprätthållts.
En taktik som håller för stunden, men inte särskilt länge. Till slut inser klubbens spelare att föreningen går runt på att sälja spelare, snarare än att slagkraftigt investera i nya spelare för att gå framåt - vilket har en stor påverkan till att spelare som José Fonte och Virgil Van Dijk nyligen valt att lämna sydkusten.
I min mening har Southampton de senaste åren haft alla medel för att "göra en Tottenham" = att gå från att vara en klubb stadigt på den övre halvan till att kunna utmana storklubbarna i Premier League.
Pengarna har funnits, akademin har funnits och kvalitetsspelarna har funnits.
Ett stjärntätt Southampton från det förflutna.
Intäkterna från spelare som Luke Shaw, Dejan Lovren och Adam Lallana skulle direkt investerats i de befintliga spelarnas kontrakt för att hålla kvar den spelartrupp som under perioder varit en av ligans vassaste (Mané, Pellé, Tadic, Wanyama, Rodriguez).
Istället har sälj-mentaliteten och kortsiktigheten på sydkusten med åren resulterat i att tränare som Ronald Koeman och Mauricio Pochettino samt spelare som Mané och Wanyama blickat över häcken efter grönare gräs, vilket några år senare, närmare bestämt 2018 kan innebära en krasch in i isberget, eller en nedflyttning till Championship - kalla det vad du vill.
// Adam Stenberg
